Så Brasilien rullade in i Kolkata och gick därifrån med en 4-0 vinst. Standard, eller hur? Inte helt. Carlo Ancelotti hade faktiskt trevliga saker att säga om Indien efteråt, och om du såg matchen vet du att han inte bara var artig.
Jag tittade på det hela, och låt mig säga er: i ungefär 20 minuter såg Indien ut som om de hörde hemma på samma plan som Brasilien. Sedan smög sig misstagen på. Men det är fotboll, och slutresultatet berättar inte hela historien.
Ancelotti wasn't just being nice – India actually frustrated Brazil early on
Ancelotti sa att Brasilien hade "svårt att öppna ställningen" och berömde Indiens organisation och motattack. Det är inget typiskt presskonferensfluff. Han nämnde specifikt Estevaos mål när det öppnades upp. Innan dess höll Indien formen, pressade i rätt ögonblick och fick Brasilien att arbeta för varje tum.
Jag har sett tillräckligt många vänskapsmatcher där underdoggen bara parkerar bussen och blir misshandlad. Det här var inte det. Indien försökte faktiskt spela. De hade ett par halvchanser, och deras mittfält lutade sig inte bara tillbaka och tittade på. För ett lag rankat utanför de 100 bästa är det framsteg.
The goals were gifts – but that's not the whole story
Låt oss vara verkliga: två av Brasiliens mål kom direkt från målvaktsfel. En annan var en defensiv lapse från en spelare som knappt spelade klubbfotboll förra säsongen. Och den fjärde? Det var mot Indiens B-lag efter att alla 11 startande hade blivit avstängda, och det kom efter att den tilldelade tilläggstiden hade gått ut. Så ja, resultatlinjen är lite smickrande.
Men här är grejen: Brasilien såg inte ut som om de var i andra växeln. De skickade bollen målmedvetet och Indiens misstag framtvingades av press, inte bara slumpmässiga misstag. Klyftan i kvalitet är fortfarande enorm, men Indien rullade inte över.
Comparing India to San Marino is lazy – but the gap is still real
En kommentar jag såg påpekade att England och Spanien rutinmässigt slår San Marino även när de inte försöker. Sann. Men Indien har inte strukturen i Andorra eller San Marino, och de är inte en mikrostat med en befolkning som är mindre än en medelstor stad. Indien är ett crickettokigt land med 1,4 miljarder människor. Potentialen finns, men infrastrukturen är det inte.
Det är därför Ancelottis respekt betyder något. Han jämför inte Indien med San Marino; han erkänner att de gjorde Brasiliens jobb svårare än väntat. Det är en vinst i sig.
What's next? Top 100, then top 75, then who knows
Det realistiska målet för Indien borde vara att ta sig in bland de 100 bästa, och sedan trycka på topp 75. Det är inte glamoröst, men det går att uppnå. Laget visade att de kan tävla i sträckor mot elitmotstånd. Nyckeln är konsekvens och bättre klubbmiljöer för spelarna.
Ett positivt: vår högerback fick faktiskt Vinicius Jr. för delar av spelet. Jag skojar inte. Vini kom förbi honom ett par gånger, men totalt sett höll han sig. Det är den typen av individuell prestation som ger dig hopp.
Också kredit till fansen i Kolkata. Atmosfären såg elektrisk ut och spelarna verkade livnära sig på den. Om Indien kan spela med den intensiteten i faktiska tävlingsmatcher kan vi vara inne på något.
